Tankarna kommer tillbaka. Drömmarna också. Minnerna. Allt.

Jag gjorde ett val. Det "enklare" valet. Det var enklare då. Det vet inte vad jag ville. Men det räckte då. För stunden kändes det bra. Jag hatar att säga att man ångrar saker man gjort, tex blivit vän med någon, eller en relation, för man hade det oftas det bra då. Just då kändes det rätt. Man kanske önskar att man hade gjort saker lite annorlunda, Men sällan att man verkligen ångrar allt. Jag ångrar inte allt, men det mesta. För jag vet att om jag hade valt det "svårare" valet hade jag fortfarande varit kvar där.
Men tålamodet fanns inte kvar, hoppet var borta. Känslan var borta.
Känslan,drömmarna, minnerna, tankarna, allt är tillbaka. Efter bara två månader. Jag visste det. Men innerst inne ville jag att allt skulle vara borta. Det är  det inte. Jag kan inte komma över det. Och jag kan inte spola tillbaka tiden, jag skulle göra det om jag kunde. För jag sårade den personen som jag älskar mest av allt. Älskade. Älskar.
Nu går det inte att ändra, även om vi skulle vilja. Vi får leva med det.
Det är livet.

Men du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Och kanske, om ett tag, när alla glömt det som hände, då kanske vi kan få den chans vi aldrig riktigt fick. För jag vet att vi båda skulle ta den och det skulle funka. För det är vi. Det ska vara vi. Vi vet det.  Som du sa, vi skulle vara lyckliga, på riktigt. Vi skulle ha det så himla bra.
Du får mig att vara en mycket bättre person, du får mig att vara den jag vill vara.