Okej, nu får det vara bra!
Har fått många kommentarer nu om varför vi gjorde slut och det är tydligen en person
som verkar veta allt.

Anledningen är väll egentligen lite oklar. Vi bråkade mycket. Vi var avudsjuka. Vi hade regler.
Vi hade väll pratat mycket om att göra slut men sen så grät vi lite, kramades och övertygade varandra om
att vi faktiskt kunde få det att funka.

Jag kände en dag att jag hade blivit nog sårad. Han har sårat mig så otroligt mycket under våran tid. Jag har antagligen sårat han också. Men aldrig på samma nivå. Man kan bli så otroligt hjärntvättad. Kärlek alltså.


Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig?
Ja de finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig

Det kom då en dag, jag kände liksom inget längre, det var bara tomt inom mig. Och vem som gjorde slut?
De kommer ingen någonsin få svaret på. Enligt mejlen på min fb och mejl jag har sett på hans så gjorde jag slut. För att jag ville. Men frågar man alla som var med mig den 3 februari kring lunch så var det han.

Vem lämnade vem?
 

Vi försökte väll sedan en sista gång efter att det var slut. Och ja, den gången sabbade jag det. Eller sabbade, jag ville inte mer. Men jag ville inte heller att det skulle sluta som det gjorde. Vi har inte pratat sen dess. Och vi kommer nog aldrig mera prata. Man kan inte lova varandra att vara vänner när det tar slut, de kommer inte att funka. Det är synd, han är inte samma kille som jag blev kär i för ett år sen, men jag ville ändå ha han som vän.

I'm leaving you for the last time baby.

Och ja, alla vet hur det ser ut nu. Om det är ett spel eller inte de vet man aldrig. Men jag har lärt mig mycket.
Mycket om mig själv och om andra. Jag klarar mig själv, de trodde jag inte innan, jag ska inte säga mina hemligaste hemligheter till folk, de kommer tillbaka till en.

Because you made me that much stronger



Och det kommer antagligen ta ett tag innan jag vågar bli sådär kär igen. För jag har varit kär. Och jag har varit lycklig. Och jag har gråtit natt efter natt för de han har gjort mot mig. Men det har alltid varit värt det.

Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

De som är skönt nu är att han inte längre kan nå mig. Jag är inte längre ledsen. Jag känner ingenting.
Jag har äntligen gått vidare. Och jag tror inte en enda som känner mig är ledsen över att vi inte längre är tillsammans. Alla har väll länge tyckt att det varit dax att gå vidare.