Nu har jag lärt mig en sak. Alla mår inte alltid så bra som man tror.Även om utsidan ler så kan insidan gråta. Det känns ganska hemskt att jag inte har kommit på det förens nu Då börjar jag tänka på hur många av mina kompisar som kanske har mått dåligt, utan att jag har vetet om det, Jag vet ju själv hur det är att må så dåligt. Och man vill att folk ska se en, man vill att folk ska fråga hur det är och man vill att dom ska komma och hålla om en.Men man vill inte visa för mycket att man mår dåligt så man fortsätter att låsas vara glad.

Tillslut så orkar man inte hålla det inom sig längre, Och då blir det antagligen så att man tar ut det på någon annan, eller ännu värre.. Sig Själv.

När man mår så dåligt så känns det faktiskt mycket bättre att prata om det.Tex. till sin bästa vän. Eller till någon annan(Typ motsatt kön) det kan bli lättare att prata då för att dom reagerar antagligen på ett annat sätt, än vad ens bästis gör.
Eller till som som du verkligen inte känner. Då kan dom varken döma eller skvallra till någon annan.

Och även om man bara berättar lite så känns det ganska bättre sen. Visst det kanske känns lite jobbigt för den man berättar att höra något sånt. Men sen kommer det bli mycket bättre, för då kommer den personen förstå att du verkligen litar på han/hon och då kommer den verkligen vilja hjälpa dig.Och då kan även eran vänskap bli bättre och starkare.

Sen kan du ju välja att berätta för en person och sedan säga att du inte vill att personen ska göra nånting åt det. Och visst, det kommer kännas lite jobbigt för personen som får höra det, men om du inte vill det så kommer Hon/ Han inte att göra det heller.

Det kommer kännas mycket bättre om man pratar ut om det. Tro mig. Och alla som har varit med om det kan nog hålla med mig.
Det spelar ju ingen roll om det är killproblem,skolan,hemma,tjejproblem,kompisar, om du har gjort nått dumt. Vad somhelst. Det känns alltid bättre att prata om det.

Eller vad säger ni som har varit med om de?