Satt och kollade på mina bilder å datorn oc hittade bilder på Dig,

Jag gillade dig så länge, vågade inte prata med dig men du skulle bara veta hur mkt jag ville.
Tänkte på dig hela tiden, jag älskar dig skratt. Du ska veta hur glad jag blir av det.
Den dagen då du skickade det där smset trodde jag att jag skulle dö. De var som att nån tog mitt hjärta och slog sönder det i tusen bitar. Även om vi alltid hade pratat IRL så hoppades jag verkligen att du ändå skulle gilla  mig. Du tkr väll jag är jobbig som inte kan komma över det. Men det känns inte som att du var som alla andra, du var annolunda. Jag gillade det.9 månader är en lång tid. I början var det ju bara ett skämt men för mig blev det verkligt.
Ingen av dom som jag har pratat med om det fösåtr på riktigt, alla tkr bara det är irriterande att jag pratar om dig.
Jag kan inte få dig ut ur mit huvud. Och det börjar bli jobbigt....

Vet du att du är söt när du ler?
Att jag smygtittar på dej när du inte ser?
Vet du att jag älskar att höra ditt skratt?
Att jag drömmer om dej varje natt?
Vet du hur ofta jag tänker på dej?
Att du med glädje fyllde hela mej?
Att det är dig jag håller kär?
Vet du att jag tycker om ditt sätt att gå?
Att jag önskar att det föralltid kunde va vi två!
Vet du att jag ÄLSKAR dej!

Nej, nu ska jag avsluta mitt gnäll inlägg, men alla har sina moments då dom måste få berätta vad dom verkligen känner.
Även om personen säkerligen inte kommer läsa det här så känns det ändå lite bättre:)